MENY
Han hade lämnat skolan vid sexton och tjänade sin GED vid tjugofem års ålder. Han kände att de enda två prestationerna i hela hans liv hade förtjänat sin GED och ett examensbevis från en alkoholbehandlingsanläggning som han hade examen innan han började öppenvårdsterapi. Efter sitt första nykterhetsår berättade han för sin terapeut:
Jag är nykter och jag är verkligen stolt över det. En dag i taget har inte varit lätt. Jag har arbetat hårt med det, men djupt inuti känner jag att jag kommer att skruva upp mitt liv igen, kanske den här gången inte genom att dricka utan genom något annat. Jag har alltid varit en idiot. Jag känner att jag inte gör det rätt heller. Det är inte ditt fel - du är en bra terapeut - men jag har bara aldrig gjort någonting rätt. I AA skulle de berätta för mig att jag sitter i "medömkan." Kanske är det sant. Det är bara så att saker aldrig fungerar för mig.
Beth och Richard verkar vara mycket olika individer med ganska olika vägar och livserfarenheter. Ändå delade de en gemensam historia, hade liknande känslor och upplevelser av världen - och båda hade alkoholföräldrar. De hade inte vuxit upp i samma stad eller gått på samma gymnasium, men båda hade känt sig ensamma och ingen av dem kände sig någonsin lika bra som sina klasskamrater. Trots sin popularitet och många vänskap kände Beth att hon aldrig var nära någon. Richard avundade de som alltid var omgiven av andra människor eftersom han kände att han aldrig kunde ansluta sig och få vänner. Båda växte upp i förortsbostadsområden med massor av barn i närheten, men var och en kände sig främmande och utan vänner eller väninnor.
Beth och Richard växte upp i alkoholfamiljer, men fram till terapin förstod ingen av dem hur förälderns alkoholism hade påverkat deras liv och utveckling. Båda pratade om traumatiska händelser från barndomen som om de pratade om någons liv, och visade lite känsla för de barn de brukade vara. Båda var deprimerade och båda led av olösta eller försenade sorg. Vad skulle kunna förklara likheterna i hur Beth och Richard hade lossnat från traumat som de upplevde i de alkoholiserade familjerna där de växte upp? Vad var de sörjer? Och varför blev deras sorg försenad eller olöst?
Som vi diskuterade i kapitel 1 känns många ACOA: er som om de växte upp med en bomb i källaren och en annan bomb på vinden - som båda kunde gå av utan varning när som helst. För dem matchades spänningen över alkoholföräldrarnas oförutsägbarhet lika av den stress som medförälderns hyperreaktivitet visade när drickandet inträffade.
Under dessa förhållanden blir kronisk stress så vanligt att det verkar normalt. Individer använder förnekelse och förtryck för att skydda egot från sönderfall.
Att leva med den ständiga oförutsägbarheten hos den alkoholiserade föräldern och att den medberoendeförälderns frigörelse och/eller ångest är svårt nog för en vuxen som har ett fullt utvecklat försvarssystem. För barn kräver enorma mängder energi att överleva det regelbundna traumatiskt angreppet. Detta sätter den normala utvecklingsprocessen i bero; det finns ingen energi kvar att investera i utveckling. Medan andra barn lär sig att spela, lita på, att lugna själv och fatta beslut, lär barn i beroende familjer att överleva. Slutresultatet är ett barn som ofta känner sig trettio år gammalt vid fem år gammalt vid trettio.
Det kroniska traumat att bo i någon familj där fokus är på ett beroende, snarare än på utvecklingen av barnens behov, lägger åtminstone tre bördor på dessa unga när de växer upp: för det första den upprepade upplevelsen av själva traumat; för det andra, traumans effekter på personlighetsutveckling; och för det tredje behovet av att återuppleva känslorna och/eller minnen från det ursprungliga traumat för att integrera det och genomföra det. Effekterna på personlighetsutvecklingen och integrationsprocessen kommer att diskuteras i efterföljande kapitel. Resten av detta kapitel fokuserar på barns reaktioner på det trauma som upplevs.
Ja vi växte upp i helt olika familjer. Jag hade inte allt för hemsk uppväxt. Klart att jag var rädd när min mamma och pappa bråkade. Men det blev aldrig något fysiskt våld. Men det visste jag inte då. När jag skulle fylla trettio år, så fick jag börja om på nytt. Jag blev svårt misshandlad utnför Fryshuset. Det var 1995, och jag fick börja om på nytt. Jag hamnade på sjukhus i nio månader. Jag fick inte dricka någon alkool på ett år. Jag höll mig nykter det året, men när det året hade gått så var jag på flaskan igen. Men jag skruvade på korken 1997 med hjälp ut av AA:s stora bok. Jag lever nu mera nykter med hjälp ut av AA:s tolv steg. Som jag lever i nu.
0